Team Boro Hockey story

Boro var inte bara namnet på vårt företag sedan många år tillbaka utan Boro-namnet bar också ortens hockeylag. Som jag uppfattat saken hade det redan överenskommits mellan HSB-ledningen i företaget och hockeyklubben i samband med att «Borohus» var en etablerad huvudsponsor för hockeyklubben. Det var följaktligen inget som jag medverkat till.

Alltnog en dag, jag tror det var 1985 fick jag klubbens årsberättelse översänd till mig inför det stundande årsmötet. I den kunde jag läsa att det fanns en plats reserverad i klubbens styrelse för huvudsponsorn. Eftersom jag uppfattade att vi var huvudsponsor, trots det mycket blygsamma sponsorbidraget till klubben, – så jag ringde upp klubbens ordförande och bad honom komma på besök. Vid det aktuella besöket erbjöd jag mig att sätta mig i klubbens styrelse och inta den styrelseplats som var reserverad för klubbens huvudsponsor. I samband med detta ställde jag i utsikt att se över nivån på sponsorbidragen.

Jag började gå på klubbens styrelsesammanträden, mina erfarenheter från styrelsearbete i idrottssammanhang inskränkte sig till att ha varit ordförande i en liten Tennisklubb.

Min målsättning med sponsorengagemanget och styrelseuppdraget var naturligtvis att klubbens Boro-namn skulle genom idrottsliga framgångar ge draghjälp i företagets marknadsföring och underförstått att om framgången uteblev ansåg jag att klubben skulle ta bort Boro i sitt klubbnamn. I årsberättelsen som jag hade fått i min hand hade jag läst att klubben spelade i hockeyns division 2 och att målsättningen för nästa säsong var att gå till «play off».

Höstsäsongen var igång, jag följde klubbens resultat via lokaltidningen och det var minst sagt en bedrövlig läsning, det gick inte alls bra. Det var styrelsesammanträde i klubben någon gång strax före juluppehållet. Laget hade 3 poäng efter 13 omgångar och ett tabelläge näst sist i serien. Det var

100 helt enkelt kris och ett play off-spel var knappast längre någon realistisk förväntan. Ett par av spelarna i laget arbetade på företaget och inför kvällens styrelsesammanträde hade ja kontaktat dessa för att efterhöra orsakerna till de usla idrottsliga resultaten. Jag fick klart för mig att man hade fått en ny tränare inför säsongen, en kanadensare, och det stämde inte alls. Det saknades planering och allt gick på lösa boliner. Jag minns att spelarna berättade att de fick åka hem och hämta tränaren och när han väl var på plats så var tränarens kommentar «Well va´ gör vi i kwäll». Boro-klubben var en klubb med hockey-traditon van vid ordning och reda och nu höll det på att spåra ur.

Med tabelläget och spelarnas frustration i bakhuvudet gick jag till klubbens styrelsesammanträde på kvällen. Sammanträdet avhölls i företagets konferensrum som låg alldeles i anslutning till mitt arbetsrum. Jag förhöll mig ganska ointresserad till punkterna i föredragningslistan, det handlade om bingokommittén, rapporter från förbundet, ungdomsverksamheten och allt vad det nu var. Inte ett ord sades om A-lagets tabelläge som näst sist i serien med 3 poäng. När vi kom till övriga frågor så ställde jag lite försynt frågor om vad klubbens verksamhet bestod av – ja man var frågande inför min retoriska frågeställning – jag bara undrade och sa att jag tagit min plats i styrelsen för att man spelade hockey och nu var läget det att målsättningen om play-off-spel jag hade kunnat läsa om i årsberättelsen höll på att helt gå ifrån oss och jag menade att detta var i högsta grad en viktig styrelsefråga – det höll man nog med om. Jag lät frågan gå runt vad man ansåg orsaken var till de uteblivna framgångarna. Det framskymtade nog den klassiska inställningen om bristerna på tränarsidan. Efter en stunds rundprat så ursäktade jag mig och lämnade rummet, utan att säga något så var min avsikt att ringa «Gruffe» Leif Grufman en kille i samhället som sedan tidigare tränar- och spelarinsatser åtnjöt ett stort förtroende hos både spelare och klubbledning. För min del hade jag inte träffat «Gruffe» tidigare.

Jag ringer «Gruffe» med budskapet «plikten kallar» «Du ser hur tabelläget är och nu måste något radikalt göras jag vill att Du tar över tränarsysslan omgående». Men sa Gruffe «du vet jag arbetar nu för Smålands Hockeyförbund med en kampanj för fair play» sa han och fortsatte «jag har lämnat tränarsysslan bakom mig och jag måste tala med familjen» – OK sa jag «prata med hustrun jag väntar i telefon». Efter en stund återvänder han till telefon och börjar försöka säga något – jag lyssnar inte istället säger jag «Du vet styrelsen är samlad nu ikväll och jag vill att Du kommer på direkten till styrelsesammanträdet», så blev det. Gruffe kom efter några minuter och vi stegar tillsammans in i styrelserummet och jag överraskar alla med beskedet – här kommer han - «vår nye tränare».

101 Känslorna var blandade, «Ja men Curt vi har ju en tränare vad gör vi med honom». «Det är väl ingen konst» menade jag «att göra sig av med en tränare, konsten är att få en bra i stället». «Avvecklingen av den gamle tränaren tar jag hand om imorgon». Och redan dagen därpå så var Gruffe på is med spelarna.

Det vände direkt. Om det var Gruffes goda råd eller hans stora förtroende och förändringen i sig som ledde till vändningen, det vet jag egentligen inte, men bra gick det och jag tror att vi såsmåningen slutade 5a i serien frampå senvintern.

Vändningen var ett faktum, vi var på rätt väg och nu kunde man börja tro på framtiden.

Att nu 15-20 år efteråt komma ihåg den exakta utvecklingen går inte men några «mile-stones» har jag väl.

Gruffes insats som tränare var tidsbegränsad, det hade han klargjort från början och det fick vi acceptera. I stället knöt vi en tränare till oss som kom från Upplands Väsby och det var säkert en bra lösning. Gruffe han blev i stället klubbdirektör. Men målsättningen med all idrott är ju att vinna och komma vidare. Målet sattes upp att komma till play off, allsvenskan och division 1 efter några säsonger. Med det som mål behövde vi nog förstärka på en del poster i spelartruppen. En dag fick jag tipps om att en elit-seriespelare Ivan Hansen kunde vara intresserad av spel i Boro. Han blev vår 1sta viktiga spelarvärvning inför de utmaningar vi stod inför. Ivan fick jobb på företagets marknadsavdelning, med sitt skrivbord placerat utanför min dörr och via honom följde jag klubbens utveckling och fick genom honom tips och idéer vad som kunde göras för fortsatta framgångar. Han hade ett stort kontaktnät på spelarsidan som han kunde informera mig om, spelare som kunde vara intresserade av att byta klubb.

Raden blev lång av spelarvärvningar Robert Tedenby med Modo som moderklubb, Jarmo Mäkitalo från Leksand, Masken Karlsson från Brynäs ja jag minns inte alla namn. Jag var personligen inblandad i förhandlingarna med de olika spelarna.

Så en dag kommer tränaren in till mig och säger

- «nu åker jag» – «vart då» säger jag

- «jo jag ska till hockey-VM i Schweiz»

-«Du ta med Dig en landslagsspelare hem» säger jag.

102 Han bara tittade på mig och tyckte väl att jag inte var klok. Efter VMturneringens slut så kom tränare pånytt in till mig för att bara avrapportera att nu är jag tillbaka.

- Jo frågade jag «fick Du med Dig någon spelare hem».

- «Nä men Curt det förstår du väl att under VM kan man inte störa spelarna på det sättet». Ja, ja det borde jag ju förstå.

Jag går direkt ut till Ivan Hansen, «Ivan känner Du Rolf Riddervall» (då Tre Kronors landslagsmålvakt) – jo det gjorde han. «Ring honom och lyssna in om han kan vara öppen för en diskussion». Det dröjde inte lång stund förrän Ivan kom tillbaka jo han kunde nog tänka sig ett samtal. Boka ett möte direkt med honom så sticker vi till Stockholm. Efter bara någon dag så sitter vi med Rolf Riddervall på en lunchservering på Djurgården i Stockholm och samtalar om klubbens mål och utveckling och Riddervall berättar om sitt kontraktsläge med Djurgården. Han var intresserad men han skulle naturligtvis samråda med hustrun först – vi följer med Dig hem direkt menade jag – nä det går inte sa Rolf. Vi åker till Småland och efter några dagar är Rolf på besök i Landsbro och Småland för att diskuterade detaljer om kontrakt, bostad, flytt mm.

Utan tvekan var ju värvningen av Rolf Riddervall det mest spektakulära inslagen i Team Boro Hockeys 80-talsutveckling. Först berättade jag vad som var på gång för mina två söner som då var i 15-20-årsåldern. Men när allt var klart så kallade vi till presskonferens på Vetlanda Stadshotell för att ge offentlighet åt det hela. Det kom bara en redaktör på en lokaltidning, vilket naturligtvis var en stor besvikelse när vi hade en riktig skräll-nyhet att berätta, men det anade ju ingen.

Men pådraget från media var dock snabbt igång och Expressen skrev att vi skulle få lösa ut honom från Djurgården för omkring 2 miljoner och så blev det efter några få minuters förhandling på Arlanda.

På vår väg mot högre serier så kom Malmö, Rögle, Troja och Boro att hamna i samma serie alla dessa lag med stora ambitioner. Jag hade börjat höra talas om Percy Nilssons satsning på Malmö och jag förstod att åt dem fanns inget att göra.

Team Boro Hockey hade nu ett lag med ett flertal spelare på elit-serienivå och en målvakt som under sin tid i vårt lag t.o.m. blev världsmästare vid VM i Helsingfors 1991, så nog fanns förutsättningar för att gå långt.

103 För att summera den resultatmässiga utvecklingen med vårt spelarmaterial så fanns stora förväntningar, men det var inte alltid som förväntningarna infriades vi kunde t.o.m. förlora mot lag som låg långt efter oss i serietabellen. Ibland var intrycket att våra stjärnor precis gjorde vad som krävdes, men inte mer. Alla stjärnspelare var anställda på företaget och där hade de konkreta arbetsuppgifter som skulle utföras, men träningar, matchdagar och restider gjorde att vi egentliga aldrig fick ut någon arbetsprestation för de löner de hade. Man kunde väl tycka att de fått chansen till att bygga en civil karriär som skulle vara en plattform efter att hockey-karriären var över, men det verkade inte som man brydde sig.

Jag hade många egna kontakter med hockeyspelarna och jag levde verkligen med dem både på jobbet och vid ringside. Det hände att jag åkte till hockeyhallen även när det var träning för att titta på och därmed visa vilken stor betydelse som jag fäste vid hur det gick. Jag minns särskilt en episod, det hade gått trögt några matcher och jag tyckte att man inte gav «järnet» och så möter jag nr 28 på kontorstrappan vi stannar upp och jag frågar - «hur är det»? Ja säger han «jag förstår inte vad det är» varpå jag kommenterar - «det vet jag - ni ger inte allt för att vinna, vet Du det handlar om det extra skridskoskäret, att sträcka klubban en sista decimeter, ni måste offra allt för segern».

I nästa match gjorde nr 28 5 mål.

Säsongen 90/91 kom vi längst, finalen på Team Boro Hockey-äventyret blev väl kvalet mot elitserien och där vi i en match mot Västra Frölunda på Skandinavium ledde med 1-0 och om vi hade vunnit den matchen så hade vi varit i elitserien, men vi förlorade. Det ska dock sägas att målet inte var elitserien, jag visste att det skulle kräva ännu mycket mera av ekonomiska resurser. Vår hockey-hall tog bara in 2.200 åskådare och med ett lag som bär ett företagsnamn som klubbnamn är andra sponsorer inte beredda att göra några större insatser, så ekonomiskt hade elitserien varit en omöjlighet.

Vad kostade det då – ja egentligen så har jag väl aldrig helt summerat kalaset. Men sista åren så var väl de direkta sponsorbidragen till klubben ibland uppe i miljonklassen per månad, förutom höga löner i företaget till flera av spelarna. Jag brukar summera hela hockey-äventyret till 20-25 miljoner.

Var det värt dessa pengar. Nej. När jag summerar värdet av den positiva uppmärksamhet Team Boro-namnet fick av hockeyn fick och de mediala ifrågasättanden som också förekom, så hade vi nog fått större utdelning om dessa sponsorpengar satsats på andra marknadsföringsmetoder och

104 försäljningsmässiga insatser. Hockey-äventyret skapade dock en image kring företaget som inte minst internt var motiverande.

Med denna min blandade erfarenhet i bakgrunden så träffade jag Percy Nilsson efter många år, där jag påminde honom om tiden då vi kämpade i samma serie. Hans enda kommentar var «ja om man sluppit ifrån det eländet». Men jag konstaterar att han sedan i lika hög grad är engagerad i Malmö-hockeyn.